Vi hade en hel del problem på resan. Bra resa, men inte problemfri. Jag kommer skriva om det någon dag när jag har lust. Just nu är jag fullt upptagen med att komma hem och återerövra mitt vanliga liv. Det känns som att jag varit borta två år, inte två veckor.
När jag satt på bussen från Mui Ne till flygplatsen tänkte jag; Det blir fint att komma hem till sitt rara hus där allt är så himla proffsigt anpassat. Bekvämt! När jag rullades av planet genom den iskalla glastunneln på Arlanda tänkte jag; Vänd för fasen! För jag fick en köldchock och kroppen ryckte i smärtsamma spasmer. När vi kom hem hade svärmor varit där, satt på värmen och tänt en brasa. Jag tänkte; Det tar sig. Tre dagar låg jag i smärtor och försökte inte tänka alls. Jobbade med det praktiska kring assistansen förstås för LSS är en stad som aldrig sover. Fjärde dagen återvände jag till jobbet och allt kändes fint. Jag kom in mitt i förmiddagsfikat. Kollegorna frågade “Åh, hur har du haft det?” Jag svarade. “Vi har haft det skitfint, men det är härligt att vara tillbaka!” Varpå någon utbrast “Eh, varför?”
Svenskar är inte så positivt lagda. Vi kan ju få skylla på att vi fryser.
