Min 30-årshippa blev helt fantastisk! Dagarna efteråt har varit väldigt smärtsamma och utmattade. Jag trodde att det skulle räcka med två vilodagar -söndag och måndag, så jag förberedde mig för att gå till jobbet igår och bjuda på resterna av den extraordinära tårtan från festen. Det blev inte riktigt så. Jag vaknade istället med hemska neuropatiska smärtor igår morse. För första gången tog jag narkotikaklassat läkemedel för att klara mig igenom smärtan. För ett år sen fick jag starka tabletter utskrivna att ta vid värsta fall, men jag har hållit mig ifrån dem. De hjälpte nu i alla fall. Det är inget jag planerar att ta igen, men det är skönt ändå att veta att de finns där.
Tårtan kom till jobbet i alla fall. När jag på morgonkvisten låg i mina smärtsamma krämpor var jag fixerad vid att de skulle få tårta på jobbet innan den blev dålig. Man blir rätt dum i huvudet när man har så där ont. Det tog mig en stund att inse att jag inte skulle kunna gå till jobbet den dan. Att smärtan inte skulle ge med sig av sig själv eller lite massage. Jag accepterade att jag själv fick bli hemma, men när det gällde tårtan kunde jag inte riktigt ge mig. Envis som en Ewok. Assistenten körde tårtan till jobbet och jag domnade bort i en opiodisk dimma.
Nu. När jag kommit ut ur dimman. Nu tänker jag att mina kolleger måste tycka att det är lite underligt att det kom en tårta till jobbet två veckor innan jag ens har födelsedag. God var det ju i alla fall, och snygg också. Då vill man ju visa upp den, även man man själv inte riktigt lyckas närvara.
Ett inlägg om själva festen kommer också. Vänta lite bara…
