Här ligger jag nu, tre dagar efter operationen. En centimeter öppet sår i anal står det i mitt läkarintyg. Två veckors sjukskrivning. Hemorrojdektomi. Det blöder och det gör för fasen ont. Det är inte en rolig vecka för min anal. Jag skulle gärna göra slut med min anal och träffa en annan. Men vi är fast vid varandra och min anal säger “Skyll dig själv som absolut skulle föda NATURLIGT. Vi kunde fått kejsarsnitt, men du bara nääää…” Så, mitt fel alltså. Det inte bara min anal som mobbar mig kan jag lova. Min vänskapskrets hjälper också till med upplyftande ordvitsar, recept på vitkålsomslag och emojis. Jag får höra av min bror att min kiropraktor skrattade så han grät åt Gunnels lysande stav upp i det heligaste. (Fråga mig inte när jag utsåg mitt rövhål till “det heligaste.”) Men alltså, jag må säga att det värmer verkligen i denna svåra tid att någon finner glädje i min bedrövliga röv och att det inte är på ett pornografiskt vis. Jag är överbeskyddande och pretto över min röv och det är helt ok för mig att skämta om.
Jag kan åtminstone säga att operationen gick galant. Den gjordes på en privat klinik och det var ju lite tokigt för jag är helt emot privata aktörer som går med egen vinst inom vård och välfärd. Men damn, det var najs där. Så himla jobbigt att vara vänster när de serverar nybakat bröd med fina pålägg på uppvaket. När de har tjusiga franska tvålar på ett tjusigt antikt skål med marmorskiva på tjotta och fasen, vad fin utsikt man hade över svartån. Damn! Riktigt bra personal.
Gunnel hade förklarat proceduren för mig. Hemorrojdektomi. Hon skulle skära skära bort den lilla hemorroiden från ringmuskeln och sedan “bränna kanterna.” Jag såg spontant framför mig hur man gör när man smälter änden på ett polyesterrep eller rastafläta med en tändare. Nä, men kanske lite som en lödpenna som man använde på högstadiets fysiktimmar. Eller en… Nä, vi stannar där. Ni vill inte veta, Tro mig! Bränna kanterna gör man för det går helt enkelt inte att sy där. Det är inte helt smidigt för det spricker upp lätt och blöder. Aj. Men ingreppet i sig tog tydligen bara nån minut.
Jag fick hoppa upp i en gynstol med en publik på fem personer som arbetade för min röv. “För er är det här så klart normal vardag, men för mig är det här skitknäppt” sa jag och lade benen i klykorna medan sjuksköterskan Karl med bruna ögon spände fast min arm på en platta där jag skulle få lugnande och sövningsmedlet genom en infart. Narkosläkaren stod och pratade lugnt med mig. Rätt vad det var sov jag och rätt vad det var vaknade jag. Det var över på ett kick. Jag var nedsövd en halvtimme. Blev ompysslad och hemskickad efter några timmar. Smidigt som sjutton. Nu är det inte lika smidigt. Det här är en hemsk operation at† återhämta sig. Vid närmare efterforskningar får jag veta att det inte är helt ovanligt att folk svimmar vid toalettbesök några dagar efter Hemorrojdektomi av smärtan och blödningen.
Det händer roliga grejer när jag har ont och desperat söker lite verklighetsflykt. Jag börjar planera kontrollerad smärta som tatueringar och piercingar. Jag får också helt nya idéer om hur jag ska besegra min fobi för höjder. Snacka om desperata försök att infå känsla av kontroll. Just nu känns det som om jag skulle kunna våga det mesta faktiskt. Eller så är jag bara otroligt uttråkad. Vem vem?
