Jag fick precis sms från samordnaren på mitt assistansbolag. Jag har beviljats sovande jour för assistans de nätter sven jobbar. Tack och lov! Jag känner mig lättad, men lite rädd. Jag vet inte varför. Hur ska det här bli? Nu ska vi har gäster tre nätter i veckan. Tre nätter i veckan. Jag är inte säker på hur jag känner för det hela. Jag vet ju bara att det är så här det behöver bli och att jag ska finna mig i det. Jag vill känna tryggheten som det här innebär, men just nu känner jag mig bara intryckt i ett hörn.
Okej, nej, nu skärper vi oss.Vad finns det att noja över? Det är inga främlingar som ska vara här. Inte hemtjänst. De är mina assistenter. Som jag valt ut.De ska sova. I ett annat rum. Med stängd dörr. Så. Glad. Nu.
Snart kanske…
På nåt vis känns det som om mitt hem precis blev en institution. Det blir nog bra, det måste bli bra.
Snart kanske…
