Vänta här nu. Jag känner igen det här. Känner igen känslan. Att vilja stänga in sig själv i en liten, mörk låda och stänga en stund. När nåt varit så där riktigt jäkla bra. Riktigt jäkla roligt. Riktigt jäkla arbetsamt. Scenariet av att jag egentligen är supernöjd och superglad, men inte pallar med att skriva om det eller berätta ingående. Att min mamma så himla gärna vill att jag ska ringa och berätta. Jag vet det så himla väl, men istället stänger jag in mig. Känslan av att vilja krypa in under köksbordet eller under sittkuddarna i soffan. Som ett barn. Vill inte. Orkar inte. Låt mig vara.
Jag känner igen det larvigt väl. Det betyder inte att något dåligt hänt.Det betyder inte att jag misslyckats. Det betyder inte att jag mår dåligt. Det betyder nog bara att jag tömt ur mig själv. Det betyder inte ens att jag är nedstämt. Jag är som en seg iPhone som måste få stängas av, svalna och startas om. Om jag får göra det utan stress, då kommer jag fungera så himla mycket bättre sen.
Klicka för att se bilden i större format
