Jag tror minsann att jag körde rullstol i sömnen för första gången inatt. Jag minns inte alls att jag varit uppe.
Jag har en knapp kopplad till ett larm hos den sovande assistenten. Den hade jag tryckt på och när hon kommer ligger jag och fånler med hörapparaterna på mig. Jag tecknar “toalett” på teckenspråk. Hon hjälper mig upp i stolen och jag kör själv elrullstolen med joystick, går på toaletten utan hjälp och blir sen ledsagad tillbaka till sängen. Allt med samma fånleende på läpparna. Sen ger jag hörapparaterna till assistenten och lägger mig igen. Vad som får mig att tro att jag verkligen sov är det där saliga fånleendet som min assistent beskrivit och att jag hade hörapparaterna på mig när hon kom och ändå tecknade. Jag brukar aldrig ta på mig hörapparaterna på natten annars.
Det är ganska intressesant . Jag pratar i sömnen ibland, men jag brukar inte ta mig ur sängen. När jag var yngre gick jag mycket i sömnen, men det upphörde sen, när jag fick svårare att gå. Jag kunde göra ganska imponerande komplicerade saker faktiskt. Som när jag på ett tonårsläger i sömnen tog mig upp för en brant trapp från källaren upp på en scen, ner för scenen och förbli alla stolar där alla lägerdeltagare var. Min syster Em gick fram till mig och frågade vart jag var på väg. “Toan” mumlade jag och började sen gå tillbaka mot källaren jag kom ifrån. Hon ryckte lite i mig och sa till mig att toaletterna ligger åt motsatt håll. Då vände jag mig alltså om och vrålar ilsket “NÄÄÄ, DÄ Ä REN INTE!” Rakt i syrrans ansikte mitt bland alla tonåringar. Sen gick jag tillbaka samma komplicerade väg. Nästa dag mindes jag ingenting, men det gjorde alla andra så jag var en rätt generad 13-åring
En annan gång sov jag över hos min brorsa Oskar i Göteborg och flög utan förvarning ur sängen rakt mot TVn. Oskar hann fånga upp mig innan jag attackerade den. Efter det lade jag mig snällt ner och mumlade nåt om att att bli jagad.
Sista gången jag vet att jag gick i sömnen var när jag var gravid med Ottilia. Jag pratade ständigt i sömnen då och en natt vaknar Sven av att jag skäller på honom. Jag står vid sängänden med min stora gravidmage och försöker att flytta sängen samtidigt som jag skriker “UPP DÅ, HJÄLP MIG FLYTTA SÄNGEN! JAG MÅSTE KISSA. SÄNGEN STÅR FÖR DÖRREN, VI MÅSTE FLYTTA DEN!” Jag blir jättearg på honom för att han inte hjälper mig. “HJÄÄÄÄÄLP! JAG MÅSTE KISSA. JAG KISSAR PÅ MIG. HJÄLP MIG DÅ!” Sedan lyckas Sven få ton och pekar ut att dörren är bredvid sängen och inte alls barrikerad. Då säger jag bara “Jaha” och lägger mig igen. Sven frågar om jag inte skulle på toaletten. Jag svarar “Nej, låt mig vara.”
