Nu är vi i Härnösand på familjeveckan. Alltså fem dagars kurs för familjer där en av föräldrarna har någon form av dövblindhet. Barnen har sina egna aktiviteter på dagarna och vi vuxna går på föreläsningar. Första dagen här var jag med om något som jag aldrig varit med om förut.
När jag på morgonen lämnade Ottilia på hennes tillfälliga dagis upptäckte jag att det fanns en trappa upp till ytterdörren. Samma sak hände förra året på familjeveckan. Att de lade dagisverksamheten i ett hus, på en våning dit jag inte kunde rulla, så i år var jag extra nog med att kolla så det inte skulle ske igen. På hemsidan stod det att hela skolan var anpassad och jag frågade anordnaren också för säkerhets skull.
Efter dagislämningen gick jag till anordnaren och förklarade problemet. Berättade att jag har en portabell ramp i bilen men tänkte att eftersom skolan utlovat full tillgänglighet så kanske de har en egen som de lägger ut vid behov. Han lovade att kolla med skolan.
När jag hämtade Ottilia på eftermiddag tappade jag hakan. Upp till dagisets dörr hade man monterat en ramp. Ingen gammal, skranglig, skitramp utan en ordentlig sak genom ordentligt monteringsarbete. Plattformen framför dörren var trallbelagd och rampen ordentligt fastskruvad.
Jag säger det igen, jag har aldrig varit med om något liknande. Under semestertider också. Häftigt av Härnösands folkhögskola att fixa det så snabbt och utan undanflykter för att lilla jag behöver det, som bara ska vara här några dagar. “Smack my ass and call me Judy!” som Mr Garrison skulle sagt.
