Går och är lite småkajko nu. Jag är av den typen som vill ha viss kontroll, eller rättare sagt känsla av kontroll. Därför planerar jag konstant. Det inger en känsla av kontroll även om man inte har det. Det duger. Oftast, men inte riktigt när hormonerna i hjärnrummet är i obalans. Då blir jag snurrig och lyckas inte alls planer. Ännu mer kaos i hjärnrummet och framförallt för familjen. För jag har gift mig med en kompatibel man som avskyr att planera och tänka framåt.
Inte är den konstigt heller att jag planerar mycket. Mina funktionsnedsättningar kräver det. (Om det ändå funkade så med städningen också hade det varit kanon.) När man planerat, planerat och planerat en hel eftermiddag utan att riktigt fått nåt planerat så vill man bara stoppa ner huvudet i gräsmattan så alla hormoner sakta kvävs till döds istället.
Inte? Här satt jag och pratade sex med Erik Blix i P4Extra och du missade hela skiten? Osis! Han satt i stockholmsstudion och jag i...
