Bland dövblinda är antalet självmordstankar och depressioner visst överrepresenterade, det har jag fått veta på jobbet. Själv har jag inte varit förskonad men fått hjälp. Nu följer jag psykologens goda råd och hänger mig kvar vid de goda känslan som kommer när något bra händer. Jag skiter i att det inte är säkert att förslaget går igenom än, jag tänker njuta av det här. Det första slaget är i alla fall vunnet. En av två handläggare är på min sida. Jag kan titta på det hela och se att jag gjort ett bra jobb. Det lönade sig att gå igenom den där hemska intervjun, jaga efter sjukgymnasten som slutat och att skiva en oändlig lista med hjälpmedel. Det gav resultat. Jag slet som en tjur och det gav någonting som resultat. Nu får jag kanske assistent och då blir vardan lite lättare. Ahhhh! Den tanken ska jag bära på hela dan. Hålla om den och mysa lite…
