Nu är det pepp. Resan till Norrland har börjat. Allt är übernoggrant planerat. Jag får viss hybris när jag ska resa och börjar dessutom sjunga överdramatiska showtunes från Chess och Christina från Duvemåla. Ångestdepressiva tjejen har förvandlats till en explosion av energi. Jag har förberett den här resan i några veckor nu trots att jag befunnit mig i en sorts depression. Känslan när en ständigt känner sig värdelös och som om en när som helst ska kliva ut för en kant till ett stup. Eller kanske bli blind när som helst. Det är ansträngande, men när jag är medveten om att känslan just är ett symtom på hormonell obalans och inte verklig fara då går det ju att fungera ändå. Låta obehaget existera utan att agera på det. Efter den här resan ska jag låta känslan sippra fram och bearbeta.
Så skrev jag när jag satt i bilen, på väg till Arlanda. Det kändes som att jag antingen skulle explodera som en bomb eller sjunka ihop och aldrig mer bli kontaktbar. Men det var så det kändes då och i mitt huvud var jag enbart antingen eller. Utåt var jag egentligen ganska lugn och klarade allt utan större problem. Jag måste inte klara allt perfekt, jag måste bara planera allt perfekt. Jag måste få ha stenkoll och känna tryggheten att problem som uppstår inte beror på att jag inte förberett mig. Sen uppstår det alltid oväntade hinder. Det är bara att acceptera. Det går utmärkt att resa som rörelsehindrad assistansanvändare med dövblindhet men du har definitivt inte samma rättigheter som normater (normat = person som befinner sig inom normen. I detta fall funktionsnormen). Jag ville resa med tåg för det ressättet har minst påverkan på miljön. Om jag som rullstolsanvändare vill boka rullstolsplats och inte reser ensam kan jag inte boka våra platser gemensamt över nätet. Jag kan boka dem var och en för sig och sedan genom ett samtal till kundtjänst boka om biljetterna så vi kan resa tillsammans. Jag bokade nattåg till mig och två assistenter och ringde sen kundtjänst. Om jag får säga det själv hade jag övermänskligt tålamod medan SJs telefonister under tre samtal försökte få till en resa som inte tog fem timmar längre än resan jag bokat. Jag accepterade till slut extratiden men fick i slutet av samtalet veta att oavsett vilket nattåg jag bokade var jag som rörelsehindrad resenär tvungen att acceptera att SJ förbehöll sig rätten att en dag innan resan ringa och meddela att de inte kunde ordna ramp till tåget och istället flytta resan till en annan dag. Då gav jag upp och bokade istället flygbiljetter. Det viktigaste är: vi kom iväg.
Att flyga som funkis är inte heller direkt lätt men jag vet att om jag lämnar alla uppgifter som krävs rätt och tillhandahåller de intyg jag måste så har jag rätt att komma med flyget. Flygbolaget som jag köpt resan av och lämnat informationen till är skyldiga att lämna den till flygplatsen och flygplatsen är skyldiga att tillhandahålla det som behövs för att jag ska komma ombord. Varför är det inte så med tåg kan jag undra. När jag kom fram och checkade in kunde inte personalen se informationen jag lämnat men jag hade kopior på mina intyg, informationen jag lämnat och bekräftelsen på att flygbolaget tagit emot informationen. Så även om jag fick vänta lite tillhandahölls allt jag behövde för att komma med flyget.
Väl uppe i Norrland tog vi oss runt med hjälp av färdtjänst. Det gick utmärkt men byråkratin kring resorna var ett totalt virrvarr. För att få använda färdtjänst uppe i Norrland behövde jag fylla i fyra sidor lång ansökningsblankett till min hemkommun innan. I och med att flera kommuner uppe i Norrland var inblandade blev det ganska rörigt. Jag skulle göra tre resor 1. Luleå flygplats till Piteå 2. Piteå till Arvidsjaur 3. Arvidsjaur till Luleå Flygplats Resa nummer två förbokade av min kommun och jag fick betala via faktura. Till resa nummer ett och tre fick jag med intyg som gav mig rätten att boka färdtjänst till samma reducerade pris som besökskommunens färdtjänstresenärer. Min hemkommun stod för mellanskillnaden. Jag fick ingen information om hur jag skulle boka resorna. När jag landat på Luleå flygplats googlade jag fram ett nummer till färdtjänst i Luleå, telefonisten sa att hon inte kunde hjälpa mig. Klockan var dessutom efter kontorstid så jag kunde inte få kontakt med min handläggare i Örebro så jag gjorde mig självvänlig, men besvärlig och stod på mig. Jag läste upp intyget för färdtjänsttelefonisten och bad henne göra vad hon kunde samtidigt att jag lovade ta på mig eventuella extrakostnader. Efter en timme kom trots allt en färdtjänstbuss och vi kom iväg. Vi hade turen att få en väldigt snacksalig chaufför och det va ju bra för ett av mina knep när jag reser nånstans är att få taxichauffören att börja berätta om orten och sin vardag. Efter en stund sa jag till honom att du lever inte alls upp till stereotypen av tillknäppte norrländske mannen; ”Nä, för jag är från Tjeckien. Jag flyttade hit med min flickvän.” Jag kunde höra hur assistenten tänka skiiiit. Medan vi hade packat oss ombord hade hon gett en väldigt subjektiv syntolkning av honom. ”Jag har bott här i sju månader och innan dess bodde jag i Göteborg.”
Färdtjänstresorna uppe i Norrland var överlag långa, men trevliga. Resa nummer två mellan Piteå och Arvidsjaur var väldigt långsam, då vi hamnade bakom en transport som fraktade ett vingblad till ett vindkraftverk. Vingbladet var 48 meter långt och omöjligt att köra om. Vi såg också renar vid dikeskanten som vi stannade och titta på. Jag minns i ärlighetens namn inte så mycket av resa nummer, tre för då var jag fruktansvärt trött och hade fruktansvärt ont. Jag minns hur jag inför tillbakaresan återigen skulle boka färdtjänst. Den här gången ringde jag två dagar i förväg och till riksfärdtjänstenheten i min egen kommun. Där fick jag svaret att jag enbart fått resa nummer två beviljad, men inte resa nummer ett eller tre. Vaaa?!?
Min handläggare gick inte att få tag på. Allt slog över. Min kropp låste sig och skakade okontrollerat. Jag kunde inte få fram ett ord. Assistenten fick avsluta samtalet. Det tog ett bra tag att häva ångestattacken, men sedan kunde jag med ett återvunnet lugn leta reda på mailet med konversationen jag haft med handläggaren. Där framgick det tydligt att jag beviljats resorna. Då fick jag ny kraft att fortsätta. Jag ringde direkt till Luleås färdtjänst som till en början avfärdade mig. Jag fick läsa upp både mail och intyg. Trots att de ihärdigt avslog att de kunde hjälpa mig kom de till slut fram till att allt ändå stod rätt till och tillät mig att boka tredje resan. Herre min ge, att det ska vara så svårt. Sådant motstånd! Att det är så svårt att som funkis passera kommungränser. Resorna i sig var ju så problemfria och smidiga. Min enda utmaning där var att arbetsleda och utbilda relativt nyblivna assistenter i att syntolka åt mig istället för att förlora sig i samtal med de trevliga chaufförerna. ”Hallå, här är jag. Du jobbar, vettu! Ni pratar om vad som händer men jag kan inte se det utan syntolkning.”
Att resa som funkis är helt galet, I tell you! Om vi vill att rika knösar ska sluta resa i onödan ska vi ge dem samma förutsättningar att boka resor som funkisar. ”Tredje resan den här veckan? Vänta ska jag koppla dig till färdtjänst! Jag hoppas att du har gott om tid att diskutera dina rättigheter.”
