För lite drygt ett år sen satt jag i bilen på väg till födelsedagsfika för min vän Malin som skulle ha fyllt 35. Jag skriver “skulle” för Malin lever inte längre. Hon dog för ett och ett halvt år sen. Hon hade en sjukdom, ett okänt och progressivt dövblindsyndrom, som plötsligt försämrades i rasande fart. Jag hann känna Malin ett år innan hon gick bort. Jag blev blixtförtjust i henne. Till synes var hon ömtåligt och tunn, men innanför var hon grymt smart, stark och rolig.
När jag satt där i bilen kom tårarna. Fikat var planerat av Malins syster som något trevligt för de som höll av Malin och det blev det också. Just där i bilen var det något som gjorde ont. Vetskapen att Malin skulle inte få fira sin 35-årsdag. Hon skulle inte få fira några fler födelsedagar alls. Att bli äldre tycker många är en jobbig grej. “Ojoj, vad gammal jag är då!” Hur kan vi missa totalt att det är en jävla förmån. Att leva länge, åldras, bli rynkig och grå – det är en förmån! Då, där i bilen bestämde jag mig för att jag kommande år skulle fira min egen 30-årsdag utan några bedrövade suckar.
Det har jag gjort nu. Det kändes skitbra. Min fest blev precis som jag önskade och igår besteg jag 30-sträcket. Det blev en rätt coollugn dag. Sven jobbade. Föreningen Ung Cancer arrangerade en “pärlträff” dit man kunde komma och hjälpa till att pärla armband med texten “Fuck Cancer” som kommer säljas till förmån för unga vuxna med cancer. Det kändes som en kul grej att göra. När Malin hastigt blev sämre blev jag också själv smärtsamt medveten om att detsamma skulle kunna hända med min egen sjukdom. Det kändes fint att få pärla och stötta något som inte alls har med mig eller min sjukdom att göra.
Det var pyttesmå pärlor och genomskinlig gummitråd så det var helt kört för mig att pärla själv men jag och svärmor (som också var med) hjälptes åt och jag höll fram pärlor till Ottilia när hon pärlade. Det var galet mycket folk. Vi fick sitta på golvet. Kul grej var det i alla fall och de bjöd på fika.
